En snörik dag
lördag, februari 12th, 2011På väg till jobbet struntar jag i att kontrollera avgångstiderna för pendeltåget. Jag har inte så många andra alternativ så det spelar inte så stor roll och informationen på sl.se brukar ofta ändå inte hänga med helt och hållet när det gäller detta, bättre att bara gå ner till stationen och ställa sig och se någorlunda uppåt ut.
Efter en stund kommer faktiskt ett tåg, fast det skall tydligen inte stanna utan dånar bara förbi, troligen kommer det från Bro-depån för att täcka upp för något annat tåg som havererat på linjen. En stund senare kommer ytterligare tre tåg i snabb följd, ett intercity, en regina och en X40 dammar förbi så snön yr.
I luften är det en behaglig pudersnökänsla. Det för tankarna till skidåkning i franska alperna och det känns ganska hemtrevligt. Det är ju inte så att det har kommit så mycket snö att man tycker att SMHI:s klass-2-varning var helt befogad men visst har det blåst en del också.
Så kommer det till slut ett tåg och vi kan gå på, däremot stänger inte dörrarna riktigt som det skall så det tar en stund innan tågvakten har fått ordning på en av de krånglande 300 kkr dyra dörrbladen. Sedan flyter det på hyggligt fram till Spånga. Där blir vi stående först på röd signal och sedan på att vi återigen inte får igen dörrarna, det är is på fotstegen.
Tågvakten springer som en galning fram och åter på plattformen med en järnskodd växelkvast i handen för att göra rent och försöka få dörrparen att gå i lås. Efter ca 10 minuter lyckas det och nu är tåget så fullt att det börjar bli smått obehagligt.
Vid nästa station, i sundbyberg kommer vi av tåget och går nedför trappen. Framför mig halkar en dam i den oskottade stentrappan och ramlar handlöst baklänges, jag får tag i hennes jackkrage men dras med i fallet. Ingen av oss slår sig allvarligt på något sätt som tur är och väl nere vid spärrarna ser vi spärrexpeditören som sitter och läser tidningen i godan ro. Därefter stressar vi vidare åt var sitt håll.
Men jag kan inte släppa att jag tycker att en dag som denna, då borde SL:s intäktssäkring får stå tillbaka för mer humanitära insatser. Det vore bra om spärrexpeditörerna fick ta ett mer utökat ansvar och bli mer av stationsvakter i stället. Det vore bra om inte MTR:s kontrakt med SL tvingade spärrisen att sitta på sin plats utan att ha möjlighet att gå på toalett om det saknas avlösare i närheten.
Jag föreslår att stationspersonal vid vissa omständigheter bör kunna göra följande:
- Starta om nödstoppade rulltrappor
- Sanda och hacka bort is och snö i nedgångar efter förmåga när vädret så kräver
- Prata lugnande tills hjälp anländer när någon fastnat i en hiss
- Ha rätt att när tågtrafiken ändå är rejält sporadisk öppna spärrarna och ta hand om resenärerna i stället
Det finns även annan personal som skulle kunna hjälpa till, plattformsvärdar och kanske tom trygghetspersonalen som arbetar runt om. Trygghet handlar om mer än att bara avstyra våldsamheter och plocka bort berusade tomtar som somnat på tunnelbanan, det handlar om att förhindra olyckor också.
Och det här med rulltrapporna som nödstoppas, tydligen ett kärt nöje för många yngre resenärer som stoppar rulltrappan i sin lek. Problemet är bara att för äldre som inte orkar gå de väldigt långa rulltrapporna på sina håll, särskilt på blå linjen, blir då hänvisade till en i regel mycket liten hiss och den kapaciteten räcker inte till – i synnerhet om den används för något annat än en och annan barnvagnstransport.
Spärrpersonalen är ju alltid ”mannen på platsen” tills någon annan anländer som en reparatör för hissen eller så men enklare uppgifter och en viss känsla för samband och skötsel av stationen borde ju faktiskt kunna tas om hand av den personal som redan finns där.
Även om det innebär att man måste ställa upp grinden lite. Det gör väl inget om tågen ändå har tappat tidtabellen för länge sedan och ingen vet hur trafiken kommer se ut ens fem minuter in i framtiden?
