I dag slår Stockholm Pride upp festivalportarna för fjortonde gången. Det är tredje året sedan jag slutade som volontär. Vi har haft det lerigt och dammigt och fått ont i fötterna och blivit helt slutkörda, men vi har varit som en familj och haft fantastiskt roligt nästan hela tiden. Många av de som står mig nära nu lärde jag känna på den dammiga bollplanen i Tantolunden som var Pride Park fram till 2009.

Att vara volontär på Stockholm Pride är nog det viktigaste jag någonsin har gjort. Varje år har jag hört nya berättelser från folk som har känt sig som ufon under hela sina liv men åtminstone en vecka om året har en plats där de är accepterade med sina udda sidor, oavsett om det är att de gillar att klä sig i läder och kedjor, har gått igenom den svåra prövning som det innebär att byta kön eller praktiskt taget blivit bortjagade från sin hemstad för att de blivit ihop med någon som har samma kön som de. Och det är alla de historierna som har gjort allt besväret värt det. Visst har det varit roligt helt för sin egen skull, men jag hade inte tagit semester för att jobba gratis i en vecka varje år om jag inte sett att så många människors liv blivit bättre på grund av Stockholm Pride.

Förra året berättade den nya ledningen att årets motsvarighet till Pride Park skulle ligga i Kungsträdgården och ha fritt inträde. Och det där med det fria inträdet höjde en hel del ögonbryn. Det är bra att så många som möjligt har råd att besöka festivalen, men det innebär också en stor risk för att den inte blir den frizon den har varit tidigare år. Det finns många människor i landet som inte kan eller vågar komma ut ur garderoben. Nu är det många som oroar sig för att de kommer att känna sig uttittade och utsatta igen, precis som i livet utanför Pride. Å andra sidan blir det mycket lättare att ta med sina vänner till ”sin” värld i stället för att bara besöka dem i deras.

Så det här är nog ett ödesår för Stockholm Pride. Antingen har vi just fått den urlakade vattenfestival som Pride länge har hotat att bli, eller så får vi en fantastisk, färgsprakande, glittrig och fri festival i år igen. Som vanligt fast ännu större och ännu bättre.

Fördelen med att ondskan vilat (eller vilat upp sig?) över nyårshelgen är att jag har hunnit fundera på om jag verkligen vågar mig på mina nyårslöften. Och kommit fram till att jag gör det. Jag ska göra två (eller tolv) olika saker:

1. Skriva sex artiklar till Wikipedia. De kommer förmodligen att vara på svenska och förmodligen handla om språkvetenskap eller musik. Några av dem kommer förhoppningsvis att vara helt nyskrivna, men det är också ok att göra betydande bidrag till artiklar som redan finns. Varje tvåmånadersperiod ska det ha hänt nåt, alltså senast i slutet på varje jämn månad.
2. Skriva ned sex musikstycken på noter. Det behöver inte vara ett helt arrangemang av en låt, men det ska vara en fullständig och användbar del som gör att man kan ta sig igenom låten med hjälp av det. Till exempel kan det röra sig om en melodistämma eller en basgång. De kommer att publiceras på min hemsida, och kanske även på mer besökta webbplatser om jag vågar. Samma tidplan som för artiklarna.

Det här är saker som jag velat göra länge. Eftersom jag knappt lyft ett finger åt det hållet än verkar det listigt att berätta det för er så att ni kan fråga mig hur det går så ofta ni vågar.

Ni kanske minns när ondskan senast var upprörd över att bögar inte får lämna blod. Inte för att Socialstyrelsen nödvändigtvis tycker att det blodet är särskilt äckligt, o nej, utan för att läkemedelsindustrin kanske inte vill köpa plasman då. Ni vet, den där som vi ger bort gratis för att hjälpa folk som behöver blod. Det är farligt nära ”Jag har inget emot flyktingar, men det finns andra här i byn som inte gillar dem så det vore nog inte så bra för dem att komma hit”.

Nu har de ändrat sig. Från och med den första mars 2010 får bögar lämna blod. Men den lilla lilla brasklappen att de inte får ha haft sex på ett år. Inte de vanliga tre månaderna efter att man skaffat en ny sexpartner. Inte heller de sex månaderna efter att man haft sex med någon som har utsatts för risk för blodsmitta. Ett år är det som gäller. I fullständigt celibat.

Det är ett rätt smart sätt att fortsätta att utesluta hela gruppen. Den som lever i ett långvarigt förhållande där man bara har sex med varandra får inte lämna blod. Då återstår singlarna. Och de flesta som har varit där vet att om det är något tillstånd som maximerar sannolikheten för skörlevnad så är det just att vara singel.

Eller så har de kommit på att det helt enkelt tar sjukt mycket längre tid för sjukdomar att ta bögars kroppar i besittning. De lyckans ostarna.

Det händer vartenda år. Men aldrig oftare än en gång om året. Det är det som är det luriga.

Först är det förrädiskt. Jag kliver upp ur sängen på söndagmorgonen och är nöjd med att jag kunde ligga och dra mig utan att det blev särskilt sent. Och annars lunkar väl dagen bara på som söndagar gör.

Men när jag tittar ut genom fönstret klockan fyra på eftermiddagen och det är beckmörkt kommer jag ihåg hur ondskefullt det är att ställa om klockan på hösten. Ännu värre blir det när måndagen kommer, när man sitter på kontoret och knappt hinner avsluta trekaffet förrän man bara ser sin egen spegelbild i fönstren.

Det värsta är att det visst är för vår skull. För att vi ska få mer ljus på sommaren. Men sommaren är ju redan ljus. Det blir på sin höjd lite skummare morgnar ett tag precis efter att vi har ändrat.

Om jag fick välja skulle vi ha sommartid året om. Bättre på sommaren, bättre på vintern. De ännu mörkare vintermorgnar vi får då gör liten skillnad när det ändå är beckmörkt när kontorstiden börjar. Den lilla gnutta eftermiddagsljus vi vinner kan verka futtig, men det är massor när man är käpprätt på väg mot beckmörker. Och jag skulle slippa att känna mig så lurad varenda gång vi går tillbaka till normaltid.

Eller så avskaffar vi helt enkelt klockomställningen. Det finns många andra länder som redan har gjort det. Och vi gjorde det faktiskt själva 1917, föregånget av så högljutt knorrande att det dröjde till 1980 att vi försökte igen. Det kunde vi väl ha låtit bli?

Jag går med på det mesta, ärligt talat, bara jag slipper att få det här kompakta mörkret rakt i ansiktet när vi har ändrat klockan. Vore jag tidningsmakare skulle jag ha löpsedeln beredd varje höst.

Fem minuter efter att det börjat, med andan i halsen och utan att ha betalat inträde satte jag och Linda oss. Längst fram med allas blickar på oss, eftersom det bara var där det fanns platser kvar.

Carl Olof Berg är koreograf och i sin Stand Up! berättar han om hur han som en tjock och udda tonåring i Karlstad upptäckte dansen efter att mest av en slump ha vunnit ett SM-silver i Lambada. Han berättar om hur han plötsligt visste hur han skulle ta sig ur paniken över att behöva bli stor och om hur livet äntligen tog form. I MC-ställ och luciakrona sjunger, dansar och berättar han för oss om att växa upp i Karlstad, om trygghetsknarkande, om att inte ha en plan, om att våga vara pretentiös.

Och det gick bra hela vägen. Alla små steg pekade åt rätt håll och det blev inget magplask och han blev den yngsta någonsin att få plugga till koreograf på Danshögskolan och jag fällde minst hundra tårar under tiden.

Titta på trailern. Det var precis så pretentiöst som det ser ut och det var alldeles fantastiskt. Och jag är jätteglad för att vi inte lät bli att gå dit trots att vi var ganska sena. Och vi betalade biljetterna efteråt, när vi hämtat pengar.

PomPom, jag har en orgel till dig från Håtuna kyrka som jag besökte i jåns. Här kommer ett par bilder på den.

Fler bilder från denna fantastiska kyrka finns här.

Veckans DN På Stan har inte oväntat Stockholm Pride som huvudtema och omslaget ser ut ungefär så här. Det är en rolig och lagom ironisk bild, Pride vill gärna förknippas med mångfald och det går inte att klaga på i den här illustrationen. Men det dröjer inte så länge innan en undran kommer pockande i huvudet.

Det är ingen slump att dubbelyxan är … tja, dubbel.

Jag har varit fängslad i många år av Eddie Van Halens hemmasnickrade röd-vit-svarta mönster. Det började på gitarren Frankenstrat, som han smällde ihop av reservdelar, och har sedan blivit hans kännetecken. När jag såg Van Halen i Globen 1993 hade han ett par basketkängor med mönstret, och de var så snygga att turnétröjan jag köpte helt enkelt hade en bild av skorna. Tyvärr råkade jag förstöra tröjan med framkallningsvätska under min korta sommar som mörkrumsentusiast.

Jag har förstås velat ha sådana skor länge men slutade att ens fundera på det för flera år sedan. Men nu har det hänt.

Read the rest of this entry »

Eftersom jag brukar få göra vad jag vill på morgnarna ligger jag ofta kvar i sängen och lyssnar på Ring P1. Att det skulle handla mycket om EU-valet den här veckan var ingen högoddsare men nörden i mig blev glad över att valet lyckades ge upphov till åtminstone en språkfråga:

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Read the rest of this entry »

Fick jag bara läsa en blogg under resten av mitt liv skulle det vara Sara Lövestams.

För ett par år sedan berättade Fanny för mig om Brudens blogg om brudar. Eller snarare, hon himlade med ögonen över att jag inte redan kände till den. Bruden var en anonym flata på några och tjugo med ett dynamiskt kärleksliv och en osannolik förmåga att formulera sig. Det gjorde mig förstås inget alls att hon skrev om HBTQ-träsket och genusfrågor, men det var hennes språk som svepte undan fötterna under mig.

Read the rest of this entry »