I dag slår Stockholm Pride upp festivalportarna för fjortonde gången. Det är tredje året sedan jag slutade som volontär. Vi har haft det lerigt och dammigt och fått ont i fötterna och blivit helt slutkörda, men vi har varit som en familj och haft fantastiskt roligt nästan hela tiden. Många av de som står mig nära nu lärde jag känna på den dammiga bollplanen i Tantolunden som var Pride Park fram till 2009.

Att vara volontär på Stockholm Pride är nog det viktigaste jag någonsin har gjort. Varje år har jag hört nya berättelser från folk som har känt sig som ufon under hela sina liv men åtminstone en vecka om året har en plats där de är accepterade med sina udda sidor, oavsett om det är att de gillar att klä sig i läder och kedjor, har gått igenom den svåra prövning som det innebär att byta kön eller praktiskt taget blivit bortjagade från sin hemstad för att de blivit ihop med någon som har samma kön som de. Och det är alla de historierna som har gjort allt besväret värt det. Visst har det varit roligt helt för sin egen skull, men jag hade inte tagit semester för att jobba gratis i en vecka varje år om jag inte sett att så många människors liv blivit bättre på grund av Stockholm Pride.

Förra året berättade den nya ledningen att årets motsvarighet till Pride Park skulle ligga i Kungsträdgården och ha fritt inträde. Och det där med det fria inträdet höjde en hel del ögonbryn. Det är bra att så många som möjligt har råd att besöka festivalen, men det innebär också en stor risk för att den inte blir den frizon den har varit tidigare år. Det finns många människor i landet som inte kan eller vågar komma ut ur garderoben. Nu är det många som oroar sig för att de kommer att känna sig uttittade och utsatta igen, precis som i livet utanför Pride. Å andra sidan blir det mycket lättare att ta med sina vänner till ”sin” värld i stället för att bara besöka dem i deras.

Så det här är nog ett ödesår för Stockholm Pride. Antingen har vi just fått den urlakade vattenfestival som Pride länge har hotat att bli, eller så får vi en fantastisk, färgsprakande, glittrig och fri festival i år igen. Som vanligt fast ännu större och ännu bättre.

Ni kanske minns när ondskan senast var upprörd över att bögar inte får lämna blod. Inte för att Socialstyrelsen nödvändigtvis tycker att det blodet är särskilt äckligt, o nej, utan för att läkemedelsindustrin kanske inte vill köpa plasman då. Ni vet, den där som vi ger bort gratis för att hjälpa folk som behöver blod. Det är farligt nära ”Jag har inget emot flyktingar, men det finns andra här i byn som inte gillar dem så det vore nog inte så bra för dem att komma hit”.

Nu har de ändrat sig. Från och med den första mars 2010 får bögar lämna blod. Men den lilla lilla brasklappen att de inte får ha haft sex på ett år. Inte de vanliga tre månaderna efter att man skaffat en ny sexpartner. Inte heller de sex månaderna efter att man haft sex med någon som har utsatts för risk för blodsmitta. Ett år är det som gäller. I fullständigt celibat.

Det är ett rätt smart sätt att fortsätta att utesluta hela gruppen. Den som lever i ett långvarigt förhållande där man bara har sex med varandra får inte lämna blod. Då återstår singlarna. Och de flesta som har varit där vet att om det är något tillstånd som maximerar sannolikheten för skörlevnad så är det just att vara singel.

Eller så har de kommit på att det helt enkelt tar sjukt mycket längre tid för sjukdomar att ta bögars kroppar i besittning. De lyckans ostarna.

Veckans DN På Stan har inte oväntat Stockholm Pride som huvudtema och omslaget ser ut ungefär så här. Det är en rolig och lagom ironisk bild, Pride vill gärna förknippas med mångfald och det går inte att klaga på i den här illustrationen. Men det dröjer inte så länge innan en undran kommer pockande i huvudet.

Det är ingen slump att dubbelyxan är … tja, dubbel.

Enligt den här artikeln från Ekot så har Litauen i dag röstat igenom en lag som gör det förbjudet att tala om homosexualitet i positiva ordalag i litauiska skolor och på allmänna platser där barn kan höra. Lagen som har dragits i långbänk sedan 2007 har röstats igenom trots att presidenten försöke lägga sitt veto mot den.

Det är väl ingen som förvånas över att det är de kristdemokratiska homofoberna som vill ”värna om traditionella värderingar” som står bakom det hela. Sådant här gör mig så uppretad ibland att jag kan spricka.

Exakt vad lagen kommer medföra törs man väl knappt tänka på men det blir förbjudet att i t.ex. läromedel diskutera homosexualitet som en positiv företeelse och man kan väl bara gissa att det kommer föda en viss intolerans i bästa fall och ett utvecklat homohat i värsta fall där homosexuella riskerar att bli utsatta för djupa kränkningar helt öppet, uppbackat av en institutionaliserad homofobi.

Fick jag bara läsa en blogg under resten av mitt liv skulle det vara Sara Lövestams.

För ett par år sedan berättade Fanny för mig om Brudens blogg om brudar. Eller snarare, hon himlade med ögonen över att jag inte redan kände till den. Bruden var en anonym flata på några och tjugo med ett dynamiskt kärleksliv och en osannolik förmåga att formulera sig. Det gjorde mig förstås inget alls att hon skrev om HBTQ-träsket och genusfrågor, men det var hennes språk som svepte undan fötterna under mig.

Read the rest of this entry »