www.ondska.se

(Jag testar nu att blogga från Androiden som har fått en bra klient för WP…)

Jag måste erkänna att jag tappat allt vad motionsrutin heter. Det började med urticarian som slog till i september men nu åtminstone är under kontroll med lite medicinering, sedan fortsatte det med en konstig flunsaliknande sak och så kom julen, kylan, isen och katastrofen ett faktum. Nu är jag försoffad igen och kondisen borta men jag vet i alla fall hur jag skall göra.

På måndag skall jag se om det inte finns ett löpband på jobbet jag kan börja begagna mig av tills dess att man kan springa ite igen utan att bryta benen av sig.

Tungt komma igång igen men ett par 20min joggingpass böir väl en bra börkan och försöka hålla det till 3 ggr o veckan får bli melodin till en början.

Jag vet ju att jag mår bättre och att det i proncip alltid är helt superskönt efteråt men varför är det då en sådan tröskel att komma igång efter en tids uppehåll?

Jag har i veckan sprungit mitt tredje 5km pass och har väl kan man säga “gått ut” C25k-programmet i och med det. Dock känns det inte som någon brådska just nu att börja med något annat program utan att springa vidare på samma vis verkar vettigt i ett par månader.

Det känns inte som rutin att springa 5km utan det är fortfarande mer som en maxprestation och det tar mig drygt 40 minuter att göra det så tempot är väl inte jättebra (jag springer ju ockå en backig terrängbana) men med tanke på hur det såg ut för fem månader sedan den 30 mars när jag började kan jag inte riktigt begripa hur jag kom hit.

Dessutom är det forfarande kul att springa. Kanske mer för varje gång. Jag satt i dag och fick hålla igen för jag hade lust att ge mig ut och springa “bara en liten 2 km vända” men eftersom vilan är lika nödvändig som löpningen för att få förbättring så får det vänta tills i morgon.

I övrigt har jag tappat närmare 5 kg totalt men samtidigt byggt muskler så kroppsfettmässigt har jag nog tappat mer. Jag behöver iofs tappa ännu mer men om jag regelmässigt springer 5 km tre gånger i veckan kommer det åtminstone till en början innebära att jag springer bort åtminstone 1500 kcal mer än jag gjorde innan jag började löpa. Visserligen äter man kanske i någon mån mer för att orka också men förhoppningsvis lite bättre.

Är ingen strikt dietmänniska, men försöker begränsa antalet kolhydrater i vardagen samt undvika för stora portioner och godis utom vid verkligt speciella tillfällen (filmkvällarna!). Jag dricker heller inte särskilt mycket alkohol, jag tror under hela semestern delade jag och sambon på en dunk rödvin. Det blev nog inte ens ett glas om dagen om man slår ut det.

Men jag känner mig stolt och framför allt tacksam för Jenny som ledde mig in på de här galenskaperna. Nu vore det roligt att komma ner till 30 minuter på halvmilen som det handlar om – i alla fall på asfalt – så jag tror att 5 km som distans duger alldeles utmärkt de närmaste månaderna. Sedan vore det roligt att se t.ex. ett 20 veckors program att gå från 5 km till 10 km men det tar vi då.

Jag har lärt mig en sak och det är tålamod med att träna. Det handlar inte så mycket som att ha tålamod när det är jobbigt och tungt att ge sig ut utan det handlar mer om att ge sig till tåls när det faktiskt går bra och man vill mer. Att då undvika att pressa sig för mycket för snabbt och dra på sig skador är mycket svårare upplever jag det som och en mycket värdefull erfarenhet. Där får jag tacka Katarina B. för alla goda råd som verkligen fungerat.

En annan sak är att inte deppa eller försöka ta igen ett missat pass. Försöker man ta igen det är det också risk att man blir för intensiv i saker och ting. Går man och grämer sig över det förtar man snabbt det roliga i träningen. Bättre att bara rycka på axlarna och gå vidare. Det är som med tandborstning – att hoppa över den en kväll gör varken till eller från men börjar det blir en vana kan man få kariesproblem.

Att ha en vilovecka ibland eller hoppa över ett träningspass medvetet har bara förbättrat och aldrig försämrat. Ser jag på min statistik har jag gjort det ungefär var tredje vecka och efter varje sådan gång har jag kommit tillbaka starkare än förut. Att vila är viktigare än man inser och det är lätt att tro på att träna hårdare ger mer resultat. Det är inte alls säkert att hårdare träning ger mer. Att köra fler än 3 pass i veckan för mig är bara negativt. Att hoppa över något pass sådär var tredje vecka har varit dels nödvändigt för att bli kvitt små smärtor i protesterande muskler men det har också gett benen en chans att växa till sig “i fred” mellan varven.

I morgon får jag ut och njuta av en ny 5 km vända. Kanske blir den en minut snabbare. Eller också blir den inte det och det är skit samma jag får 40 minuters suverän cardio-workout i vilket fall som helst.

I dag har jag sprungit 4.5 km. Det var ganska jobbigt, benhinnorna var onda redan efter de första 500 metrarna och det släppte inte under hela tiden. Bitvis var det rätt mycket viljestyrka att inte försöka promenera bort mjölksyran i underbenens framsidor men det behövdes ingen gåvila utan det räckte med temposänkningar.

Dagens runda. Slingan sprangs två gånger. Gapet som är kvar tills man är tillbaka på ursprungsplatsen igen gör rundan ganska precis 5 km...

Det var rätt tufft bitvis för jag har sprungit 4 km nu i sex omgångar och det känns inte alltid som om benen hinner hämta sig mellan passen. Men jag tror det kommer att lossna snart det känns ganska bra. Den stora skillnaden är flåset som hela tiden blir bättre. Det är aldrig problemet just nu att jag springer slut på flåset utan jag springer slut på benmusklerna först så de blir sladdriga och mjölksyriga, annars ligger pulsen rätt stadigt runt 165 slag i minuten när jag remmar runt.

Jag har hittat en jättefin liten app till min telefon som heter BuddyRunner och som använder telefonens GPS att logga när man springer. Med jämna mellanrum berättar den så hur långt man sprungit, på vilken tid och vilket tempo man håller just nu. Det ger motivation och kraft och gör det rätt lätt att springa. Det är bara ut och dra 2 km åt något håll och sedan vända hemåt igen så är det klart egentligen. Som det skall vara helt enkelt. Fungerar på alla Android-telefoner och det finns en statuspanel på webben där man kan se sina löprundor och jämföra dem, min finns här där jag loggar löprundorna just nu.

Det känns som om jag snart kommer klara min C25k-utmaning. Det kunder jag egentligen aldrig tro den trettionde mars i år när jag satte ut på min första tur. Jag har heller inte gått ner jättemycket i vikt, lite visserligen men inte mer än kanske 5 kg totalt, den biten får man ta tag i sedan men nu har man en träningsvana uppe och det viktigaste är faktiskt hur jag mår, inte vad jag väger. Jag har helt enkelt vägrat bry mig om olyckskorparna som sagt att man inte kan springa med övervikt för då har man sönder knäna eller höfterna eller vad det nu kan vara. Det har visat sig inte alls stämma – tar man det varligt och inte ökar träningsdosen för snabbt (särskilt när det går bra) då klarar man det faktiskt.

Jag känner mig ganska nöjd med mig själv hittills och jag mår jävligt bra. Nu är det egentligen bara spurten kvar till att springa 5 km men jag har en bra bit kvar tills jag klarar göra det på 30 minuter. Jag hoppas på att göra 5 km på 40 minuter till en början, det borde inte vara någon omöjlighet. Jag springer ändå en rejält backig bana i skogen så att komma ner till 6-tempo på den blir inte lätt.

Efter det här har jag tänkt ligga kvar på ca 5 km tre gånger i veckan men jobba lite med löptekniken. Jag springer jättedåligt nedför. Jag törs inte dra på och jag är rädd att jag inte har kraft nog att hålla mot ordentligt. Jag behöver också jobba på att ta ut steglängden lite på vanlig mark jag har ett rätt kort löparsteg (vilket iofs enligt rönen just nu är bra sägs det) men jag har svårt att öka hastigheten utan att ta ut steget lite till. Annars handlar det väl om att acklimatisera sig och hitta ett löpband någonstans så man kan underhålla sin löpning under vintern och fortsätta med resan nästa vår mot 10 km.

För det är nämligen så att nästa år i augusti hade jag tänkt delta i midnattsloppet. Inte för att jag tror jag skulle ens komma i närheten av de “riktiga” löparna men för att bara ha kul, göra något annat och ha ett mål med träningen.

Sedan skall jag besegra helvetesbacken också. Jag har en 50 m stigning på 500 m backe som är hur jävla tuff som helst att springa i som jag har tänkt ge mig på någon vecka

Och framför allt – ett jättetack till alla, särskilt Jenny som drog in mig i den här galenskapen, som stöttat mig precis hela vägen, ni kan inte ana hur värdefullt sådant är.