Zarah, en lärare på högstadiet, hon satte sin stämpel inuti mig och jag brevväxlade med henne i uppsatsform.
Ottilia, 8 månader gammal dog hon och lämnade en annan av mina favoritlärare i ett djupt mörker. Läraren sjukskrev sig i flera år, men jag minns fortfarande hennes pedagogik och sällsynta tålamod.
Idrottsläraren som lät mig bo hemma hos honom när det trasslade till sig i min familj.
Den italienska professorn, hon som bönföll mig att ta en major i latin.
Läraren i feminism och kvinnohistoria, hon som sa att hennes bitighet berodde på svår pms.

Alla dessa. Vilken tur jag har haft.

Nu står jag still igen.

Det är dags för en ny spurt.

Genom livet har jag lärt mig att sätta målet och sedan ta minsta steget, det minsta och kanske inte alltid helt genomtänkta steget. Med små steg är det lätt att ändra riktning om det krävs, och vägen kanske blir lite krokig, men den bär åtminstone framåt.

Nu är det återigen dags för små steg, efter någon veckas vila.

Jag tänker bara säga detta.

10/10 så väger jag 78. Basta.

Hur går det med Sanna och Anders måntro?