Magsjuk lillis, storis på bio, och jag sydde en hel del!

I går upptäckte jag en märklig blogg om att serva rulltrapporna vid Flemingsbergs pendeltågsstation. Bloggen är fullständigt nedlusad av facktermer, såna som mitt professionella jag får utslag av. Egentligen borde jag harmas:

Vi snackade om att 2:an nu gått på dalsläpp i några veckors rusning vilket har fungerat bra, då har den inte blivit onödigt belastad. Vill inte ha för många tramp på den eftersom vi inte kollat galvslaget mot flacken än. Kan ju bli så att vi måste byta den och det är ju ett jävla meck att gå ner med ett helt innerchassi.

Men mitt vanliga språknördjag blir lyckligt. Det är roligt att få kika in i en värld jag inte vet ett dugg om. Det är roligt att se hur författaren bekymmerslöst slänger sig med sin internlingo som om det vore den självklaraste sak i världen. Men framför allt är det helt enkelt väldigt roligt skrivet. Det är hantverkargrabbigt, småpratigt och jordnära.

Efter ett tag kommer ändå tvivlet smygande. Är det inte lite för grabbigt, lite för mycket drift med arbetarklichéerna? ”Vi deppade lite över Peter Forsberg till morgonfikat”, till exempel. Eller ”hade fläskfile och klyftpotatis från i fredags med mig. Köpte ny bea på vägen in imorse att ha till”. Och är det inte lite för introvert att blogga på fackspråk om ett ämne som ingen kan ta till sig om de inte redan jobbar med det? Och det är det få som gör.

Dessutom: Hur många skulle skriva ”rulltrappereparatören” i stället för ”rulltrappsreparatören”. Är det inte en typisk språknördgrej att köra med e i stället för s som bindebokstav? (Här får ni gärna säga emot mig, till exempel med att rulltrappereparatörer också får vara språknördar.)

Finns orden?

Nu tänker jag inte bygga hela min argumentation på en bokstav. Därför har jag kollat upp de första fem ord jag stötte på som jag inte kände till:

• bämmer
• dalsläpp
• flacktryckare
• klarstag
• Manbexa (ett serviceföretag)

Jag har frågat Google, SAOB, SAOL, Språkbankens samling av tidningstexter och Nationalencyklopedin. I Manbexas fall kollade jag även allabolag.se. Resultat: Inte ett jota. SAOB berättar om flacktryck som en teknik inom tryckeribranschen. Det är det enda som går att hitta om något av de fem orden.

Det är möjligt att de här orden inte går att hitta för att det är ett så snävt område att det inte finns särskilt mycket att hitta om det på internet. Kanske skulle jag få veta mer om jag letade efter ytterligare tio ord. Men det tror jag faktiskt inte.

Finns rulltrappereparatören då?

I stället har jag en konspirationsteori: Om man följer rulltrapporna uppåt och går en bit längre fram kommer man till Södertörns högskola. Där finns en hel del människor som funderar ganska mycket på hur exempelvis fackspråk fungerar utanför sitt eget område. Det är ofta som med hundkiss på en lyktstolpe: ”Så här luktar jag, välkommen om du luktar likadant”*. Fackspråket lockar utomstående om det är en ball bransch, och avskräcker om branschen har låg status. Jämför hur många som försöker prata med hantverkare på deras eget språk med hur många som bryr sig om vad städaren ens använder för rengöringsmedel. Trots att städaren har mer än hantverkaren att tillföra folks vardag.

Dessutom finns det på Södertörn folk som intresserar sig på molekylnivå för hur olika personer skriver. Hur skiljer sig en jurists blogg från en hantverkares? Kan man se på stilen vem som är vem oavsett vad de skriver om?

Så jag tror är att det här är ett projekt från drivna studenter eller lärare på Södertörn. Vilket bara gör det hela ännu roligare. Fantastiskt snyggt genomfört och fortfarande en fröjd att läsa.

Det är Linda Hedihn som har tagit bilderna från Flemingsberg med omnejd.

* Jag önskar att jag kommit på det där med lyktstolpen själv, men det är Love Lundqvist som säger det i ”Ord till salu” från 1978.

Här är storis nya brax!

Jag har ett antal projekt i pipen. Först ut är sedan länge passerat bäst före-datum ett par sockor till Veronika

På väg till jobbet struntar jag i att kontrollera avgångstiderna för pendeltåget.  Jag har inte så många andra alternativ så det spelar inte så stor roll och informationen på sl.se brukar ofta ändå inte hänga med helt och hållet när det gäller detta, bättre att bara gå ner till stationen och ställa sig och se någorlunda uppåt ut.

Efter en stund kommer faktiskt ett tåg, fast det skall tydligen inte stanna utan dånar bara förbi, troligen kommer det från Bro-depån för att täcka upp för något annat tåg som havererat på linjen. En stund senare kommer ytterligare tre tåg i snabb följd, ett intercity, en regina och en X40 dammar förbi så snön yr.

I luften är det en behaglig pudersnökänsla. Det för tankarna till skidåkning i franska alperna och det känns ganska hemtrevligt. Det är ju inte så att det har kommit så mycket snö att man tycker att SMHI:s klass-2-varning var helt befogad men visst har det blåst en del också.

Så kommer det till slut ett tåg och vi kan gå på, däremot stänger inte dörrarna riktigt som det skall så det tar en stund innan tågvakten har fått ordning på en av de krånglande 300 kkr dyra dörrbladen. Sedan flyter det på hyggligt fram till Spånga. Där blir vi stående först på röd signal och sedan på att vi återigen inte får igen dörrarna, det är is på fotstegen.

Tågvakten springer som en galning fram och åter på plattformen med en järnskodd växelkvast i handen för att göra rent och försöka få dörrparen att gå i lås. Efter ca 10 minuter lyckas det och nu är tåget så fullt att det börjar bli smått obehagligt.

Vid nästa station, i sundbyberg kommer vi av tåget och går nedför trappen. Framför mig halkar en dam i den oskottade stentrappan och ramlar handlöst baklänges, jag får tag i hennes jackkrage men dras med i fallet. Ingen av oss slår sig allvarligt på något sätt som tur är och väl nere vid spärrarna ser vi spärrexpeditören som sitter och läser tidningen i godan ro. Därefter stressar vi vidare åt var sitt håll.

Men jag kan inte släppa att jag tycker att en dag som denna, då borde SL:s intäktssäkring får stå tillbaka för mer humanitära insatser. Det vore bra om spärrexpeditörerna fick ta ett mer utökat ansvar och bli mer av stationsvakter i stället. Det vore bra om inte MTR:s kontrakt med SL tvingade spärrisen att sitta på sin plats utan att ha möjlighet att gå på toalett om det saknas avlösare i närheten.

Jag föreslår att stationspersonal vid vissa omständigheter bör kunna göra följande:

• Starta om nödstoppade rulltrappor
• Sanda och hacka bort is och snö i nedgångar efter förmåga när vädret så kräver
• Prata lugnande tills hjälp anländer när någon fastnat i en hiss
• Ha rätt att när tågtrafiken ändå är rejält sporadisk öppna spärrarna och ta hand om resenärerna i stället

Det finns även annan personal som skulle kunna hjälpa till, plattformsvärdar och kanske tom trygghetspersonalen som arbetar runt om. Trygghet handlar om mer än att bara avstyra våldsamheter och plocka bort berusade tomtar som somnat på tunnelbanan, det handlar om att förhindra olyckor också.

Och det här med rulltrapporna som nödstoppas, tydligen ett kärt nöje för många yngre resenärer som stoppar rulltrappan i sin lek. Problemet är bara att för äldre som inte orkar gå de väldigt långa rulltrapporna på sina håll, särskilt på blå linjen, blir då hänvisade till en i regel mycket liten hiss och den kapaciteten räcker inte till – i synnerhet om den används för något annat än en och annan barnvagnstransport.

Spärrpersonalen är ju alltid ”mannen på platsen” tills någon annan anländer som en reparatör för hissen eller så men enklare uppgifter och en viss känsla för samband och skötsel av stationen borde ju faktiskt kunna tas om hand av den personal som redan finns där.

Även om det innebär att man måste ställa upp grinden lite. Det gör väl inget om tågen ändå har tappat tidtabellen för länge sedan och ingen vet hur trafiken kommer se ut ens fem minuter in i framtiden?