Nu när Malena Ernman till vår oförställda lycka har tagit sig vidare till stora Melodifestivalenfinalen i Moskva med låten La voix vill jag kika lite nogare på pratet om plagiat. Många säger att refrängen är knyckt från en av världens mest berömda operaarior, Nessun dorma från Puccinis drygt sekelgamla opera Turandot.

Jag tänkte titta på refrängerna för att se hur lika de är. Puccini var hopplös på att skriva dansgolvsdängor i stomptakt, så jag har gjort några ändringar i Nessun dorma för att den ska gå att jämföra med La Voix; jag har sänkt den till samma tonart och förlängt några toner för att inte Malena ska börja sjunga innan Pavarotti har hunnit ikapp. De ursprungliga noterna till Nessun dorma finns här, det berömda omkvädet börjar på takt 10 ungefär i mitten på sidan.

Noterna med den röda klutten är Nessun dorma, de blåmålade är La voix. Jag tror att även den som inte är så bra på noter har rätt lätt att se de gemensamma drag som jag har ringat in. Det tydligaste är att de båda börjar med att en liten melodisnutt på några takter (inringade med lila i båda exemplen) upprepas igen ett steg högre (den gula ringen) efter att de hängt på en lång ton en stund. Sedan slutar melodin med att ligga ganska länge på en och samma ton för att sedan gå ned en gnutta (rosa ring).

Det här blir kanske lite väl otydligt. Vi ser att melodierna är lika i uppbyggnaden men låter de lika då? Jag tar hjälp av en pianorulle för att försöka göra det lättare att se precis hur tonerna ligger i förhållande till varandra:

Än en gång är det den röda som är ”originalet” och den blå som är det utpekade plagiatet. När tonerna är lila är de exakt lika. Då ser vi i den lila ringen att de kretsar över och under samma ton i takt 1 och 2 (när den ena är över är den andra under och tvärtom) för att sedan landa på samma långa ton i takt 3. Vid takt 5 (gula ringen) händer det igen fast lite högre, även om Puccini den här gången är lite hetsig och inte vill hänga kvar på den långa tonen lika länge den här gången utan börjar röra sig uppåt till den långa tonen i takt 9 (rosa ringen). Där hänger de en stund innan de tar sig ned till en ton som ligger bara ett eller två steg ned (dock landar de inte samma ton). Efter det blir de så olika att det inte är intressant att jämföra längre.

Tycker du fortfarande att jag är otydlig och mest låter som Tage Danielsson när han sjöng ”så går den ner, så går den upp, så går den ner”? Lyssna själv då. Jag har satt ihop en kitschig stompversion med La voix som melodistämma och Nessun dorma som bas. Det börjar låta konstigt nånstans efter femton sekunder men innan dess fungerar de imponerande fint ihop:

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Så är låtarna så lika att La voix inte hade låtit som den gör om inte Nessun dorma funnits? Utan tvekan. Den som behöver en felande länk kan lyssna på Fredrik Kempes gamla hit Vincerò från 2002:
 

Det här är Nessun dorma i upphottad dansgolvsversion och i princip hela upplägget till La voix finns där: Dramatisk symfonisk inledning, visksjungna popverser med lite mera rockvrål mot slutet och en svulstig operarefräng som lockar folk till skivdiskarna. Lägg sedan till att det var just Kempe som skrev La voix och slutsatserna kommer rasslande som avlägsna släktingar efter en lottovinst. Det enda som egentligen behövde ändras var melodierna, hitupplägget var redan spikat.

Professor Holger Larsen, som på förargligt goda grunder sågade mina försök till c-uppsats i musikvetenskap för femton år sedan eftersom det var för ont om musikalisk analys, är lyckligtvis enig med mig den här gången, när han säger till Aftonbladet:

Det finns påtagliga likheter med ”Nessun dorma”, men det är ingen kopia. Det är enklare att låna från klassiska verk på grund av att upphovsrättstiden går ut. Man kan ondgöra sig över det rent moraliskt, men inte juridiskt.

Fler driver samma linje, exempelvis Richard, när han säger att det inte är stöld eftersom Puccini har varit död i mer än sjuttio år och att upphovsrätten därför har gått ut. Problemet här är bara att det inte handlar om huruvida man ”får” sno utan om man faktiskt har gjort det. Melodifestivalen kräver opublicerad musik, skulle det då vara ok att ställa upp med en låt från 1800-talet bara för att upphovsrätten inte gäller längre?

Så frågan är snarare om det är plagiat. Är “kopian” så lik originalet att det inte är fråga om en egen låt? Jag tycker inte det. Dels rör det sig om en ganska liten del av låten, dels är det fortfarande så mycket som skiljer dem åt att det visserligen är likt men ingen kopia. Ska man säga att Kempe har stulit något så är det snarare från sin egen Vincerò än från Puccini.

Och om ingen melodi fick likna någon annan skulle vi inte få höra särskilt mycket musik med tanke på att vi bara har ynka tolv toner att ta av. Det här är helt enkelt inte första gången i världshistorien som en låt påminner om en annan. Om man letar på rätt ställen kan man säga att Iron Maiden och Thin Lizzy har gjort låtar som är så lika att det är farligt nära stöld. Men vi behöver inte leta så långt bort. Lyssna bara på den gamla dängan till vänster och sedan på Så vill stjärnorna från samma svenska final som La voix:

Ett av mina favoritcitat kommer från Paul Stanley i Kiss: Det är inte något fel med att sno, men man ska se till att man stjäl diamanter och inte glasbitar.

Noterna, pianorullen och musikexemplet är gjorda med GarageBand.

Detta skrevs 2009-05-15 klockan 18:26 Mer melodifestivalen,musik,pompom