Sov nu, lille pojk
2008-11-18 av JennyOndska.se handlar ju egentligen om att ondskan inte ska vara stor, utan bara lite lagom liten så att man kanske blir irriterad och sur men inte mer.
Ondska.verkligheten rinner över sina breddar.
I augusti förra året kom ambulansen för sent. En liten engelsk pojke, 17 månader gammal, låg död i sin säng, hemma hos en mamma och hennes pojkvän som hade misshandlat och vanvårdat ihjäl honom. Nyheten dök upp i min feed i morse och jag blev tvungen att ta en stund för mig själv på toaletten på jobbet, så bestört och ledsen blev jag.
Jag vill inte tro att det är sant att barn blir ihjälmisshandlade och vanvårdade.
Jag vill inte tro att ett barn kan träffa socialtjänsten och läkare 50 gånger under 17 månader och ändå dö.
Jag vill inte tro att små barn svälter ihjäl, att de blir ihjälsprängda, våldtagna, slagna, smädade, bortfösta.
Lilla P. Alla dessa små. Och jag känner mig så maktlös.
Just nu vill jag tacka Davids och Katarinas alla kollegor som jobbar inom Individ och Familj, och även David och Katarina som har tagit sig an det ursvåra arbetet att vårda människan inom lagens ramar. Jag vill också tacka Jonna och Sanna för deras val i livet, där de som lärare kommer att möta och kunna hjälpa så många barn. Jag vill tacka alla de som engagerar sig i svält, katastrofer, som arbetar för fred och för barnens rättigheter i världen.
Jag känner mig så oändligt tacksam, att jag kan komma hem från mitt jobb idag, krama mitt barn och ge honom allt det som alla världens små P aldrig fick och aldrig får.
Nu tänker jag tillåta mig själv att vara oändligt cheezy
Lilla P,
The world may never notice
If a Snowdrop doesn’t bloom,
Or even pause to wonder
If the petals fall too soon.
But every life that ever forms,
Or ever comes to be,
Touches the world in some small way
For all eternity.
The little one we longed for
Was swiftly here and gone.
But the love that was then planted
Is a light that still shines on.
And though our arms are empty,
Our hearts know what to do.
Every beating of our hearts
Says that we love you.
november 20th, 2008 at 12:11
Det började med att jag grät hejdlöst, nu är jag inte längre så ledsen, däremot har jag blivit arg och vill göra nåt. För den här pojken är det för sent, men om man kan hejda misshandeln i ett enda fall så är det värt det.
Men hur? Vi (samhället) har ju inget obligatoriskt överinseende i familjer. BVC-mottagningen och läkarvården för små barn är frivillig, det finns inga regelbundna kollar någonstans. Ett litet barn kan fara illa hur länge som helst om det inte finns några uppenbart missförhållande, och hur många gånger har man själv ifrågasatt om en liten har ett blåmärke över ögat, eller svullnad i läppen? De slår sig ju, så är det. I det längsta vill man att det ska vara normala barnskador som de får när de leker.
Ibland är det inte det.
Hur upptäcker vi det och vad gör vi åt det?
november 20th, 2008 at 13:04
En sådan här sak som jag funderat lite över förut är att det är en himla massa utvärderande och kollande och samtal innan man får tillstånd att t.ex. adoptera. Om man själv däremot skaffar barn ”på egen hand” är det ingen som egentligen lägger sig i hur ”fit to parent” man är.
Varför denna diskrepans egentligen? Är det mer viktigt när man tar hand om ett barn som någon annan har fött att man är av rätt kaliber, att om man är en dålig förälder så drabbar det bara ens ”eget” barn och det är mer okay på något sätt?
Är det bättre att barn på barnhem kanske aldrig blir adopterade för att inte tillräckligt många villiga klarar kraven på adoption eller varför har vi egentligen dessa stränga regler?
I skenet av det här tycker jag hela debatten om homo-adoption blir lite fånig. Jag ser det som självklart att homosexuella skulle få adoptera, jag trodde att det var så också men jag är ju lite naïv när det gäller sådant. När ordet ”homo-adoption” började användas fick jag läsa mig till vad man egentligen avsåg med det. Nu inser jag att det finns en djupt rotad motvilja bland tllräckligt måna människor för att de skall tycka det är konstigt att barn har två pappor eller två mammor. För mig är det inte ett dugg konstigare än att barn har styvföräldrar, gudmödrar, singelförälder eller en storfamilj som är med och tar hand om dem men det finns en kärnfamiljstradition som förstås inte bryts så lätt.
Nu är jag ute och cyklar lite igen.
Jag vet ärligt talat inte vad man skall göra för att upptäcka och göra åt barn som far illa. Jag är inte säker på att det finns ett sätt som är säkert. Vissa fall kan man ju tycka är rätt uppenbara i efterhand, om socialen har hälsat på 50 gånger borde det i sig vara en tankeställare.
Men innan skolan tar vid är det ju rätt mycket upp till föräldrarna vilka barnet umgås med och blir sedd av. Där vet jag inte vad man skall göra. Obligatorisk uppvisning på torget varje tisdag? Näe, det är svårt, folk måste ju få leva sina liv i en viss integritet också, de flesta är ju inte barnmisshandlare liksom. Eller… ja, det är svårt att hitta konkreta saker och vägar tycker jag.
november 20th, 2008 at 14:11
Jag tycker att läkarkontroller för uppföljning av hälsan och utvecklingen hos barnet borde vara obligatoriska. Nu ska jag undersöka varför de inte är det. Och jag tänker undersöka när ett barn blir omhändertaget här i Sverige, är det när läkaren upptäcker skador som inte kan ha åsamkats av ett vanligt barnbus, eller när är det?
november 20th, 2008 at 16:58
Man kanske i stället skall göra psykologiska utvärderingar av föräldrarna obligatoriska?
november 20th, 2008 at 17:00
Jag har ingen aning om när barn kan bli omhändertagna men det verkar vara mycket ovanligt. Jag hoppas det beror på att vanvård är mycket ovanligt och inte för att ”de” är maktlösa eller inte har möjligheter att följa upp osv.
november 20th, 2008 at 20:31
På D:s jobb har man små bilbarnstolar för barn under 6 månader stående i skrivarrummet. Jag vet inte vad det säger om hur saker och ting är, men jag tänker ta reda på det.
Jag har ingen aning om varför adoptivföräldrar går igenom så rigorösa kontroller, medan gemene man får avla barn till höger och vänster, utan att någon säger halvsju om det.
november 21st, 2008 at 08:05
Det var ett jobbigt perspektiv.
november 21st, 2008 at 08:11
Det verkar som om man inte kan redigera kommentarerna längre.
Nå, det här är mycket fler än vad jag kunde ana. 2 085 barn i åldern 0-16 år omhändertogs i vårat land år 2007. Av dessa var nära 70% brådskande omhändertaganden. Det känns lite skrämmande. I gruppen 0-6 år var det 609 barn som omhändertogs för första gången det säger dock inte hur många det var som omhändertogs för andra eller n:te gången om det förekommer och hur ofta.
november 21st, 2008 at 08:46
Ok, jag kollar på det där med kommentarsredigeringen.
På socialstyrelsens sidor finns statistik angående samma ämne, länken du gav gäller Finland va?
Fortfarande tråkig läsning, man vill ju att alla barn ska ha det bra hos en kärleksfull mor och far. Det kan väl anses som en naiv grundinställning, men hur kan man vilja annat?
november 21st, 2008 at 11:45
Oj Finland!
Där ser man jag var lite snabb i vändningarna där i morse innan jag for iväg till jobbet och kollade inte så noga utan tydligen hamnade jag på svenskspråkiga finländska internet, jag missade helt .fi i dess URL.
Jag är så inbiten att jag inte ens tänker på att det kan finnas svenskspråkiga sidor i andra länder. Låt detta bli en minnesbeta (mental anteckning).
november 27th, 2008 at 08:47
Menar du tack till Katarinan JAG, alltså ?
Tusen tack! Underbart att höra. En av mina yngsta klienter dog i helgen, för mig. Inte roligt alls. Man förlorar ett par och någon gång då och då vinner man någon. Ibland så blir man berörd för livet.
Kram på dig! Skönt att veta att åtminstone S är i riktigt goda händer.