Skål för hjärtat!
Friday, September 26th, 2008
Jag måste skapa min skönhet själv. Det jag hade förut gav sig av och nu vill jag glömma, läka, hela, GLÖMMA säger jag och nickar tydligt innan jag mutar ännu en människa med ömhet. Han lägger rubinerna runt min hals och jag ler förlöjligande, fimpar cigaretten med ett “fuck me” och fryser i en förlupen smärtsam romans. Han är bara ännu en varg som söker bland de levande människorna. Vårt kroppsspråk har blivit surt av frustration och han försöker hetsa mig till att se ut som de söndermodifierade damerna i Slitz. Mitt hjärta dalar igen, mitt själv faller igen om tidningens papper, minimerad igen, och nu är jag bara rövhål, fitta och bröst. Jag förvandlas mellan sängens lakan till en krater, men det är inte straff nog för min kvinnlighet. Demonens hand runt min strupe, mina vänner ber mig att inte döma honom för hårt, jag är ju åtminstone lycklig en stund. Jag känner mig instängd i mina mörka rum, instängd bland minnen när vinden sveper mig i saknad. Jag önskar någonting heligt, någonting som inte river sönder mig.
- Men skål för hjärtat!
Du sa att du äntligen funnit ett sätt att lära hennes väsen att älska, men det hände aldrig, dina händer rörde aldrig vid hennes hud och nu är det för sent hur mycket du än vill. Vill du leka jasmine och läder, du vet att du vill. Torr tobaksrök stiger slingrande upp över köksbordet och du fnittrar till när du ser min grimasch. Jag vill inte leka din lek, du har regler jag inte förstår. Dina händer klädde aldrig av mig, det använde du din blick till och medan jag skrev hem till min döda mamma försökte du få mig att le som kosmoskatten. Du sa lugnt och beskedligt saker som fick mig att glömma min kärna, dina förföriska droppar av farligt sinne rörde vid min hjärtklaff. Ã…h, öppna ytterdörren nu, släpp ut mig, du bryr dig bara om det som kommer efter lyckan, precis som när du sa till mig att baksmällan var konstnärens reserverade alldeles egna tid. Jag vill inte vara din utslitna melodi, din färgklick bland tusen andra, och ändå har jag inget annat öde.
- Det blir nog bra det här!
Den största bombastiska tanken satte plötsligt i halsen., den svalde ner ett ton med höstlöv i ren strid mot koncepten.
- Jag är inte som ni!
Jag ser ut genom fönstret och ner på en vintervit saga, trottoarerna ligger skimrande stilla under gatlyktornas pärlband. Inga människor i rörelse, de har nått sina resmål. Kanske jag skulle öppna ytterdörren jag sneglar på, kanske ska jag bli den enda människan som fortfarande rör på sig.
- Hej stjärnöga, kom ska vi bilda familj.
Du virade mig runt dina fingrar. Det här började bra tänkte jag och svarade glatt leende att jag föraktar dig. Puss puss, och sen skälver sängen och blinkar i hysteriska neondiskofärger, rinnande lysrör och små fyrverkerier. Jag tänker ihållande svarta symfonier och koncentrerar mig på att behålla mig intakt när du drar dig ur mig. Jag tänker på verktygen i garderoben, jag skulle kunna ta fram dem, öppna dig och tvinga dig att se ditt eget hjärta där det slår i sin evighet, bankbankbankbank, hjärtat eller hammaren? Vill du inte se på medan jag bygger en gillestuga av våra nerskavda känslor? Du och din tunga glömska.
Vi livnär oss mellan bussen och hemmet och när jag kommer hem tar du fram din Koskenkorva för att jag ska bli vacker igen. Du skriker “Jag mot allt, spott och spe!” och somnar sedan livlös några dagar senare. Ã…terigen ytterdörren, ytterdörren. Jag vet ju hur man lägger handen på vredet och..
…öppnar.
Blicken vandrar ut genom fönstret igen, det är verkligen mörkt på jorden och mina andetag flyter ut i rummet och får det nästan att vibrera. Allt detta händer utan min övertygelse och jag måste bygga någonting bättre. Jag skulle vilja begå ett misstag, ett litet misstag som sedan kanske blir rätt, rätt om ett tag. En liten tanke viskar om kärlek och lyser varmt rosaröd, pulserande vänlig och jag nickar stumt mot min spegelbild. Ja. Jag ska bli kär. Det finns en tid för allt om man inte går förbi med slutna ögon, om man inte missförstår allting.
Jag insuper atmosfären, jag stämplar mitt märke i honom och sen bär jag ut honom genom dörren. Jag öppnaden den själv, jag tryckte ner handtaget och bad honom att gå, och han gick ut i solnedgången, ut i ett för honom okänt område. “Hej stjärnöga”, sa han, “jag har din kärlek i en säck och du ska aldrig få tillbaka den.” Han försvann som en glittervind, jag såg honom ibland när han slog andra med min kärlekssäck, men han var åtminstone lycklig ett tag innan han föll.
Jag har ingen moral och jag skulle kunna döda en familj om jag fick en. Är det en insikt eller en rädsla? Tigande ser jag på medan hennes klack smäller ner i asfalten så att glittrande vattendroppar stänker i regnet. Hon avslöjar mig och hennes frågor bildar en snårskog som river sönder mina skyddande kläder. I timmar försvarar jag ett redan sargat jag tills dess att jag kapitulerar och antyder att hon vunnit. Förvandla din hjälp till en gaffel nu, för jag är hungrig och har inga verktyg för att stilla mig. “Men du”, säger hon, “han var det värsta jag visste. Han vävde hopp i dig.” “Nänä, du har fel”, svarar jag, och målar en tavla där skuggan kör sina vässade klor genom flickans blick, omkring dem står frusna träd och den lilla adventkören sjunger “Hej romantik, hej romantik, är det min tur nu?”
Min vän fnittrar. Hon ser upp mot taket och drar ett halsbloss. När hon släpper ut röken lägger den sig som grå kontrast mot slätrosa hud och hon ser plötsligt sjuk ut. Hon säger “Jag minns när jag var liten och skulle äta evigheten. Jag slogs ibland bland kvistar som bad om förbarmelse. Jag rev upp mina kläder på taggtråd, men vad gjorde det? Den mörka hemligheten med livet förstod jag först långt senare, först lever man på kredit och stoppar igen alla känslosår med ignorans, men sedan kommer dagen då krediten ska betalas och där står man då va och alla sår man tillfogat sig själv slits upp och sedan ska man läka fort som fan för att orka med sitt resterande liv. Det är återbetalningen som tar ifrån människan hennes odödlighet, det är när alla såren dyker upp till ytan igen som människan börjar att åldras. Mitt råd till dig är att räcka ut din smärta och sedan återigen lära dig kärlekens hemliga språk. Varje dag är ny och underbar oavsett var du befinner dig, men först måste du läka dig själv, skapa om dig själv.” Hon nickar vist när jag ser ut som om hon just frontalkrockat mitt livsfartyg, en momentär trafikstockning i mina tankebanor. Jag saknar mina barn och tar ett bloss på hennes cigarett. Jag sitter här och känner mig som ett 35 år gammalt missfall. Vad ska världen ha mig till? Väninnan tar min hand, rödlackade naglar, läppstiftet, silverarmbandet. “Vackraste barn”, säger hon, “allt är så svävande, precis som om vi hållit andan i 6 år.” Det enda ord jag hör är HUDÅNGER HUDHUNGER HUD HUD HUD.
Jag reser mig upp och säger till henne att jag måste gå. Sen går jag.
Jenny feat. Leopardia
