Fotopromenad
2008-08-25 av ichimusaiJag har deltagit i ett PR-jippo. Det gäller Scott Kelby’s Worldwide Photo Walk som gick av stapeln i lördags bl.a. i Stockholm. Över 8 000 fotografer världen över knallade ca 3 km var med kameran i högsta hugg i sina respektive städer. Varje walk var begränsad till 50 personer även om det på vissa håll anslöt fler under vägen och på andra droppade av.
Vi gick från Högalidskyrkan till Mosebacke och i lite kringelikrok och det blev en det bra bilder som andra tog och som jag själv tycker jag fick till.
Men det gav mersmak. Jag har alltid känt mig kass på gatufotografi. Antingen fotar jag bara vykortsvyer (trist men kanske fint) eller så har jag svårt att hitta rätt komposition (måste ta mig mer tid komponera och använda stativ inte bli nervös och trycka av och gå vidare till nästa ställe). Men jag lärde mig mycket, att hur man ser den lilla kompositionen i den stora eller hur man skall säga. Inte göra det för enkelt. Om jag övar tillräckligt mycket kanske jag också kan ta riktigt schyssta bilder någon dag. Bilderna som andra tog på samma ställe ger mycket inspiration till att se nya saker att fotografera. Ibland fastnade alla fotografer för samma sak, ibland såg vi verkligen olika saker att skjuta på. Spännande – jag kanske kan lära mig.
Om jag är riktigt trägen kanske.
Jag skulle också vilja skaffa ett nytt kamerahus och konvertera min D70 till fulltids IR-kamera. Det vore verkligen najs.
augusti 25th, 2008 at 09:11
Länka in den svarta katten också, den är ball.
augusti 25th, 2008 at 09:39
Tittar man i fotogruppen så är det överväldigande få porträtt, var det få människor ute på gatorna den dagen? Eller var grejen att fotografera staden?
augusti 25th, 2008 at 14:12
Jag tror att det har med PUL att göra. Formuleringen i lagen är märkligt och gör att ett fotografi med identifierbara människor räknas som personuppgift. Publicering på nätet får därför (utan tydligt samtycke) ske om det kan räknas som ett uteslutande journalistiskt, konstnärligt eller litterärt verk. Hur en bild kan uppfattas som litterärt verk är en gåta men om det inte handlar om journalistik (och det gör det inte normalt på ens egen hemsida) så kvarstår det tunnaste skyddet, konstnärligt verk. Då blir det en bedömningsfråga.
Här finns ett bra exempel på hur en gammal känd bild bedöms.
Å andra sidan skall det också sägas att såvitt jag vet har inte någon person blivit dömd för att ha fotat någon på gatan och sedan lagt utt bilden på ett schysst sätt på sin hemsida/Flickr osv så hur det i praktiken behandlas är en annan sak. Egentligen krävs det väl att personen i fråga hittar bilden och anmäler den för att det skall bli ett prejudikat på det hela.
Jag fotade en del människor, som passerade mig men jag brukar fundera ett par varv numera innan jag lägger upp dem, det har diskuterats om PUL så mycket och ingen verkar egentligen veta så det känns lite olustigt. PUL är en rätt konstig lag i många sammanhang.
DN t.ex. kan göra det här hur mycket som helst. För i deras fall är det otvivelaktigt journalistik och omfattas då av tryckfrihetsförordningen. En vanlig hemsida som inte är ett journalistiskt verk på samma sätt som en stor tidnings webplats är mycket mera tveksam och blir återigen en bedömningsfråga.
augusti 25th, 2008 at 15:50
Åfan! Jag märker nu att jag inte alls var särskilt insatt i nätfoto-biten, vilken tur att jag sällan plåtar folk numera!
Jag minns en gång för många år sedan, jag hade lagt upp en bild på en kvinna som jag hoppades få någon slags kamratkontakt med, jag tyckte hon var jättefin på den bilden och jag skickade länken till henne.
Tillbaka kom ett så elakt svar om att jag genast skulle ta ner bilden på henne att jag höll på att ramla av stolen.
Tilläggas ska väl att jag vid fototillfället informerade henne om att jag hade en sida och hon såg bara glad ut och svarade jakande på min fråga om jag fick fotografera henne. Efter denna min läxa så fotograferar jag (oftast inte) folk jag knappt känner. De är osynliga tills dess att de har bevisat motsatsen.
augusti 25th, 2008 at 19:12
Det där är alltid svårt. Jag blir ibland förvånad också men förstår oftast känslan. En del människor tycker inte om att se sig själva. Det kanske beror på att man har en skev uppfattning om sig själv och när man ser en bild så blir man arg ”jag ser väl inte ut sådär” eller så är det så att man bara inte tycker om sig själv – lite som när man här sin egen röst på band och tycker den låter jättefånig.
Allt sådant där kan förstås tränas upp. Jag tycker inte heller om att se bilder på mig själv jag lever helre i någon sorts föreställning att jag inte är fullt så ful som jag tycker jag är på bild. Nu säger folk att jag faktiskt inte ser ut som ett freak och det är folk jag tror på så jag får lita på det men den naggande känslan skakar man inte av sig så lätt.
En del blir nästan chockade när de ser en bild man tagit av dem och det är lite jobbigt. Jag minns ju också hur vår ”porträttfotograf” berättade när han tog en bild av en äldre dam som blev jättearg när hon såg sina egna rynkor och skavanker och det är kanske lite sådär – man har en egenbild som inte alltid stämmer med verkligheten och ingen tycker väl det är kul att få sina föreställningar utmanade när det gäller något så personligt som utseendet.
Och sedan kom jag att tänka på att det finns ju också människor som David som tycker det är roligt att plåtas, gärna spexar med det, huggtänder och grimaser eller hötjugan i högsta hugg. Sådant är förstås också mycket roligt och jag kan bara konstatera att jag önskade själv jag ver mer sådan.
Jeanette har börjat hota mig med att hon skall fota mig tillbaka eftersom jag jagar henne med kameran ibland. I mitt huvud blir sådant där ”men… hon är ju fin på bild jag förstår inte vad hon menar” ibland är det svårt att inse att kanske folk man faktiskt tycker är jättefina inte tycker det om sig själva.
Jag intalar mig att man bara behöver öva lite.
På att få sin bild tagen.
Så går det kanske över.
augusti 26th, 2008 at 09:35
Porträtt är svårt. Ett ansikte skiftar så snabbt och det som är ett charmigt leende kan, om det fångas i fel ögonblick, se ut som en dödsmask, en grimas, en förvanskning av ett annars vackert ansikte.
Det är fotografens plikt att se till att dessa feltagna bilder sållas bort, tycker jag. Det finns de som anser att kameran aldrig ljuger, men man behöver inte säga _alla_ sanningar bara för att man råkar vara en sanningsägare.
Det du beskriver som en skev självuppfattning behöver inte vara en skev självuppfattning, det kan lika gärna handla om att fotografen har tagit bilder som är fula, som inte funkar, som ser ut som en påse skridskor. I porträttfotografin krävs mer än bara tekniskt kunnande, där måste man även vara rätt stor på EQ.
augusti 26th, 2008 at 09:47
Jag håller med i sak i det du säger och det vore egentligen enkelt. Tyvärr kompliceras ju det hela av att det är en bedömningssak vad som är bra och dåligt. Visst finns det en kategori bilder som de flesta kan vara överens om inte blev bra, en annan kategori som flertalet är med på blev fina och mellan dessa finns en stor mängd bilder som är mer än bedömningsfråga – och som lite hänger på vad det är man vill visa för något.
Jag blir ofta förvånad över de bilder som jag tar som andra tycker är skitbra och som jag själv knappt ägnat en tanke åt. Ibland tycker jag själv att en viss bild är jättebra medan andra inte verkar ägna den ett halvt getöga ens. Vad som är fint och fult ligger så mycket i betraktarens öga att det är inte alltid lätt att göra rätt.
Men jag håller i stor med om vad du säger ovan och för det mesta gör man väl en hygglig bedömning av vad som inte är en bra bild eller en bild som personen på fotot rimligen inte önskar skall publiceras. Ibland klickar det. Förhoppningsvis blir man duktigare på att bedöma sådant allt eftersom man övar på det.
augusti 26th, 2008 at 11:34
Jag säger inte att det är enkelt. Jag säger att det är svårt. Det är inte ens ”egentligen enkelt”, och dessutom inte helt lätt att öva upp.
Folk drar sig ofta för att kritisera porträttfoton, dels eftersom de inte vill säga att någon ser hemsk ut, och dels eftersom det för många är jobbigt att säga rakt ut till fotografen att den där bilden du har tagit, som du är så nöjd med, den är funkar inte.
Anser du att det är betraktarens problem om den tycker att fotografens porträtt är hemska? Jag tycker att det är fotografens problem om betraktaren tycker att porträtten är hemska. Till en viss gräns.
Kvinnan med rynkorna, till exempel, ville inte ha en fotograf, hon ville ha sin ungdom tillbaka. Det kan inte fotografen ge, även om en porträttfotograf kanske kan ljussätta sin modell så att rynkorna blir mindre framträdande.
Vad en fotograf däremot kan undvika är förvridna ansiktsuttryck, märkliga kroppsställningar, knäpp ljussättning och ofördelaktiga vinklar.
augusti 26th, 2008 at 12:40
Vem som äger problemet när någon inte är nöjd med en bild beror ju på många faktorer anser jag. Naturligtvis kan fotografen vara en del i problemet – kanske är det tom alltid så – det har jag egentligen inte reflekterat över i några djupare sammanhang. Det är ju också intressant kanske i vilket syfte en bild tagits.
Ett foto som skildrar en hemlös persons vardag kan ju med rätta vara fulhet man dokumenterar men syftet är ju kanske just detta och då kan det ju vara en bra bild ändå. Personen som skildras kan ju förstås ha åsikter om detta också så det blir ju en subjektiv uppfatning beroende på vem som är betraktaren och i vilken relation man är, den som skildrar, den som blir skildrad, den som beställt skildringen, den som använder bilden i en artikel, alla dessa kan ju ha helt olika uppfattningar om samma bild.
Om jag däremot går till en fotograf och beställer ett porträtt förväntar jag mig dock en viss dialog där fotografen kommer med råd och säger ifrån när han vet att en bild tagen på ett visst sätt inte kommer bli bra, där måste förstås fotografen försöka göra det som kunden vill. Lite skillnad om det ”bara” är ett passfoto där det gäller vissa regler för hur man skall sitta och hur ansiktet skall se ut osv.
Så ja, jag anser det är fotografens problem i många fall men inte nödvändigtvis i alla sammanhang. Och att det är svårt — det är vi helt överens om. Egentligen är vi nog överens fast vi beskriver det lite från olika håll. I sammanhanget är det lättare med produktbilder eller landskapsvyer
När det gäller rent gatufotografi så är det svårare. När vi knallade runt nu 50 fotografer mer eller mindre i klunga så var det faktiskt rätt många som kom fram till oss ”hej, ta en bild på mig och min hund” eller liknande. Det var nog ingen som faktiskt verkade ducka för oss. I den grupp jag gick så var vi dock inte alls framfusiga med kamerorna mot människor heller utan tog det lugnt för att undvika provokation eller obehagskänslor. Det är väl egentligen rätt få som tycker det är trevligt om någon sticker upp ett objektiv i ansiktet på en utan att säga hej först.
Jag tar ibland bilder på håll med tele på folk på stan. Men jag är försiktigt med att lägga ut sådana bilder just för jag inte har någon uppfattning om hur den ovetande modellen skulle reagera.
Folk i min närhet plåtar jag jämt. Jag tror alla vet var jag har mitt Flickr och hemsida och vid ett par tillfällen har jag blivit ombedd att ta ner en bild som man inte känt sig nöjd med och då gör jag det omedelbart. Ibland lägger jag upp en bild och ser till att bara vissa kan se den innan den som är fotad har sagt att det är okay att visa den.
När jag läser amerikanska grupper verkar de vara otroligt viktigt att i sådana sammanhan fått ett undertecknat papper, s.k. modellrelease, innan man publicerar en bild. Det blir ju också en rätt absurd situation, många jag känner har nog inget mot en bild här och där men när man får ett kontrakt att skriva under för publicering på en personlig hemsida / blogg blir ju folk lite avvaktande – vad är det man skriver under på och så vidare. Där kan jag tänka mig att folk hellre struntar i det än att skriva på något de inte helt är säkra på vad det skall vara till.
Men det är ett intressant ämne. Lagen säger att det är okay att fotografera människor precis hur man vill bara man befinner sig på allmän plats. En gata i stan räknas dit, en park i stan kan däremot i vissa sammanhan vara en privat plats men jag har aldrig hört talas om att någon skulle behöva söka tillstånd hos kommunens parkförvaltning. Sedan gäller det ju att ha god smak också, att fota folk som ligger och solar är ju ett visst insteg i folks zon och i mitt eget tycke inte så god smak, detsamma kan gälla att fota folks barn eller ta närgångna foton utan att först fråga om lov.
I det hela tycker jag att det är bra om man kan respektera folk men samtidigt så är det en viktig skillnad i att fotografera en människa och att publicera sagda fotografi. Det är t.ex. helt förbjudet att använda foton på människor i reklamsammanhang utan att ha ett kontrakt med folk om det. Undantag kan vara en fotografs portfolio men om man fotar någon och säljer bilden till H&M som sedan använder den i en reklamkampanj då är det solklart att man måste ha personens tillstånd (marknadsföringslagen) och det skall vara kontrakt på det.
Artistisk publikation eller pressfoton lyder under andra regler och där blir det väl återigen omdöme som råder. Det är intressant att i den länken som jag skickade tidigare där man diskuterade ett numer ganska välkänt foto så talar man om att det kanske inte är en bra ide om man kan se folks religionstillhörighet på bilden. Jag undrar om det gäller likadant om någon bär ett diskret silverkors runt halsen som skulle kunna tyda på att man är kristen – skulle den bilden också i så fall ha gett upphov till en liknande bedöming?
Precis som du säger, det är svårt…
augusti 26th, 2008 at 12:51
Hur är det om man ritar av en person då, får man publicera det eller kommer PUL och gastar då också?
augusti 26th, 2008 at 14:08
Nej då är det artistiskt
augusti 26th, 2008 at 19:09
Ah, titta där, jag läste inte ordentligt. Fyffan, jag har glott igenom så många rader logg idag att jag är helt dum i huvudet. Ledsen.
augusti 26th, 2008 at 20:52
Kan göra vem som helst skumögd. Själv har jag mest misströstat i dag. Nyttjobb.nu typ.