Idag har jag haft en rätt trist dag. För ett par dagar sedan upptäckte jag en fläck i synfältet på vänster öga. Jag kollade upp lite vad det kan bero på och ringde sedan min läkare som rekommenderade att ta kontakt med en ögonklinik för att kolla att det inte var så allvarligt. Oftast är det bara normala förändringar som har med åldern att göra, små grumlingar av glaskroppen inuti ögat som beror på proteinansamlingar. Hjärnan brukar kompensera bort dem efter ett tag. Jag googlar och det bekräftas att det nästan aldrig är något problem men det bör kontrolleras av specialist eftersom det i sällsynta fall kan vara näthinneavlossning, blodpropp, andra retinalproblem, tumörer av olika slag, bristningar i näthinnan, diabetesförändringar osv.

Efter att ha kontaktat vårdguiden visar det att det är S:t Eriks Ögonsjukhus som gäller så jag ringer dem för att boka en tid. Det går tydligen inte att boka tid men man säger ”gå ner på akuten så kan du vänta där tills en läkare är ledig”. Jag undrar om det brukar ta lång tid eftersom det är en akutmottagning och det kanske finns riktiga akutfall att ta hand om men man säger att jag kanske kan räkna med ett par timmars väntan.

Jag hänger i stort sett på låset och kommer sedan in, blir pungslagen på 260 pistoler i patientavgift och får sedan sitta ner och vänta. Klockan är runt 9 på morgonen nu. Kl 11.30 blir jag uppropad och en sköterska tar med mig och påbörjar undersökning. Utan vidare förklaring pekar han på en stol. ”Sätt dig här, lägg hakan här och luta pannan mot bandet”. Sedan börjar han fippla med kontrollerna på andra sidan och det tar några sekunder innan utan förvarning en kraftig vindpust blåser rakt in i mitt öga. Den instinktiva reaktionen låter inte vänta på sig, jag lyckas bita mig ordentligt i tungan och knycken jag gör med huvudet orsakar en smärtsam muskelsträckning som jag inser direkt kommer bli ett rejält nackspärr. Sköterskan tittar på mig förebrående och säger ”det är bara luft, inte farligt – jag mäter trycket i dina ögon. Skall vi ta vänster nu?”.

Jag känner att jag blir ganska upprörd. Om han bara hade talat om vad som skulle hända hade jag kunnat vara förberedd. Nu har han orsakat ett nackspärr också men jag sätter muttrande tillbaka huvudet och han micklar och så plötsligt pustar det till mot andra ögat. Den här gången är det ingen sak alls eftersom jag vet vad som skall hända. ”Sjutton… arton… helt normalt” säger sköterskan. Han leder sedan in mig i ett annat rum och perkar på en stol där jag får sätta mig. Han säger att egentligen borde min kondition inte föranleda akutbesök. Jag säger jag har försökt boka en tid hos läkare men att sjukhusets egen telefonsköterska sade att det inte gick. Han suckar och säger att nej de har inga sådana tider. Jag rycker på axlarna. Han är tyst. Han antecknar något med blyerts på hälsodeklarationen jag fick fylla i när jag anlände. Den verkar fungera som akutjournal.

”Jag skall droppa pupillvidgande i ögat” säger han och tar tag i hakan och vänder upp mitt ansikte.- Jag hinner precis säga ”STOPP!” när han håller på att hälla i fel öga. ”Det är vänster som jag söker för – inte höger öga”. Han hejdar sig ett ögonblick och sedan gör han om manövern mot andra ögat. Snabbt. Som om han inte vill jag skall avbryta honom igen. Droppen träffar ögat och svider lite. Jag får en servett att torka överflöded med och tårarna som sprutar.

”Det kommer säkert ta minst en till kanske en och en halv timme innan det blir din tur, det finns några prioriterade patienter” säger han. Det låter ju inte så farligt, jag tänker jag kan gå och luncha lite under tiden. Sagt och gjort jag stegar ut på gatan. Droppen i ögat har gjort in verkan. Pupillen kan inte dra ihop sig och fokuseringsmusklerna verkar ha ballat ur. Jag går förbi en glasruta vid en stängd pub och ser min reflektion. Ena ögat är bara ett stort svart hål i ögonvitan. Ser helt knarkat ut. Det andra ögat ser relativt normalt ut med min vanliga blåa iris runt pupillen. Jag vänder upp blicken och möter en ung tjejs ögon. Hon hoppar till lite, försöker dölja sin reaktion, skyndar vidare.

Jag inser jag har fått ett hemligt vapen. Jag roar mig med att vandra gatan upp, letandes efter en passlig lunchrestaurang, och samtidigt spänna ögonen i folk och ge dem ‘onda ögat’ närhelst jag kan. Det är mycket effektivt. Går in på en kiosk för att köpa en tidning som lektyr. Då händer det. En stressad dam kommer inramlandes och går före mig och de två som står före med ett ”jagskabarahadenhär”. Det klickar till i mitt huvud. Med tydlig röst säger jag ”Ställ sig i kön, som alla andra” och jag känner hur jag spänner mitt onda, svarta, bottenlösa öga i hennes blick. Det är effektivt. Hon kan liksom inte släppa mig med blicken. Hon tar mig för den galning jag känner mig som. Kanske en påtänd galning. Kanske en påtänd galning som precis kommit ut från dårhuset. Hon ställer sig i kön. Det hemliga vapnet fungerar perfekt. Om inte allt ljus började ge mig en lätt huvudvärk skulle jag kvillra inombords.

Jag hittar en lunchrestaurang med god sallad och sätter mig där och äter i maklig takt. Sedan går jag utan brådska tillbaka till sjukhusets akutväntsal. Här blir jag nu sittande till halv fem på kvällen innan man ropar upp mig igen. Akuten stänger kl 16, sedan avverkar de i rask takt hjonen som är kvar. Däribland jag. Undersökningen tar ca tre minuter och kommer inte fram till något speciellt. ”Det är nog inte farligt, men om du börjar se blixtar, får smärtor eller det kommer ridåer eller fler fläckar så får du komma igen, på en gång. Troligen är det en grumling i glaskroppen men om du får fler symptom skulle det kunna vara näthinneavlossning.”

Ögondoktorns motsvarighet till ”ta två alvedon, är det inte bra i morgon så ring mig då” med andra ord. Nåja, jag hade inbillat mig jag hade en elakartad tumör. Eller två inne i ögat. Jag såg framför mig hur de satte dit en sådan där Terminator-protes med rött sken som jag kunde har och skrämma alla oliktänkare med om de inte gjorde som jag ville.

Men jag får lomma hemåt igen med en känsla av ”var det allt det här” och inse att jag förlorat en hel dags inkomst plus 260 kronor på att få veta ungefär det som jag egentligen redan googlat fram. Nästa gång tänker jag söka privata vårdalternativ. Där man kan bara boka en tid och sedan få träffa en doktor utan att behöva vänta en hel dag på akuten. Naturligtvis inser jag att folk med syra i ögonen eller lacknafta eller har fått metallbitar i hornhinnan måste få gå före. Det är inte det – men eftersom de hänvisar alla till akuten och inga läkare jobbar med vanlig mottagning blir det rätt råddigt om man nu inte har syra i ögat eller kommer med det i handen.

På tunnelbanan kan jag återigen köra onda-ögat-grejen. En cirka-fem-åring tittar på mig med fasa. Jag känner en viss maktberusning. Har man bara nog onda ögon kan man ta över världen.

Jag väntar med det till på torsdag.

Detta skrevs 2008-07-01 klockan 19:53 Mer landsting,ögon,onda ögat,sjuvård