Släpp det!
2008-05-29 av JennyIgår eftermiddag skulle jag efter en lång dags hårt arbete belöna mig själv med en Snickers. Det visade sig att det blev en lång dags färd mot choklad, men hur som helst.
Pressbyrån vid tunnelbanefärdens början var offline, så de kunde tyvärr inte ta kort och jag lämnades således Snickerslös. Trist, tänkte jag, och sen tänkte jag inte så mycket mer på det eftersom det fanns ännu en Snickersmöjlighet på vägen hem, nämligen vid tunnelbanefärdens slut. Jag hoppar på nästa tåg mot min destination och dagdrömmer i all allmänhet om ganska trevliga saker, och om choklad, så klart.
Väl framme knallar jag in på Pressbyrån, väljer min Snickers och får vänta En Lång Stund ™ på att det äntligen ska bli min tur. Det är tydligen kortstrul här också, men inte komplett stopp åtminstone, så det ska nog gå bra. Det blir min tur, jag sträcker fram min chokladbit och mitt kort, då en lång, smal, sval tonårstjej (vågar man säga att hon var ”brun” också, eller är det rasistiskt?) trycker fram sin FÖRBANNADE JÄVLA FESTIS rakt ovanpå min chokladbit och säger förmätet ”Ja, jag var före här, tror jag.” Just så. Med punkt och så där gnälligt fjantigt som man pratar när man i princip gör parodi på att vara en fånig tonårstjej med attitydproblem. Jag blev så paff att jag tog min Snickers och slängde in den i hyllan igen och gick därifrån, samtidigt som jag lite halvhögt sa ”MEN, herregud!”
Sen börjar det. Jag står ute vid busshållplatsen och liksom gnisslar tänder, nästan i begrepp att gå tillbaka och plantera knytnäven i ansikten på den här stackars tonårsflickan. Jag går på bussen, knappt medveten om att det är rätt buss, och sitter sen i 15 minuter och tänker ”Sluta nu. Sluta nu. ” samtidigt som hela min hjärna är besatt av olika möjliga andra verkligheter där jag levererar jättesmarta oneliners in absurdum. Väl hemma är jag på vippen att skälla ut både man och ettåring, och jag somnar runt 21 i en salig tramstrance där mantrat lyder ”Släpp det, släpp det, släpp det.”
Så, jag stod inte upp för mig själv när en fånig halvsnuten liten skitunge fick för sig att bete sig som en idiot? Vad är det med det då? Va?
Nu har jag dock hämnats, i morse gick jag in och köpte min Snickers.
Nu är det bra.
Tror jag.
maj 30th, 2008 at 04:21
Det är så jävla jobbigt när man får en dålig start på dagen sådär. Jag blir, förutom precis det som du beskriver som jag känner igen otroligt väl, sned på allt och alla under hela dagen. Derssutom brukar paranoidometen triggas av det där varför jag tror snart sagt varenda människa om ondskap oavsett situationen.
I går var jag på Lidl och handlade och började reflektera lite runt folk som jag träffade där. Jag har vissa livsmedel (David känner igen deras fyrsta tournedos t.ex. jag handlar också en jävligt GI korv baserad på kalkon där) och några andra smågrejor. Lidl ligger bra till på väg hem från jobbet och är dessutom faktiskt billigt. Men när jag kommer in så är det som om jag gått genom spegeln till fantasilandet. Plötsligt är människorna som förbytta. Alla verkar otroligt slitna och trötta, de som jobbar där tar ingen notis om att jag försöker komma förbi med min kundvagn. I stället fortsätter de i någon sorts bittert raseri att fylla på hyllorna från storpacken som står på pall på golvet så att jag måste gå runt halva affären för att komma fram till hyllan.
Nere vid mjölken står två tanter i krulligt vitt hår och grälar upprört på finländska. Jag anar att det rör sig om den sista laktosfria mjölken eller något liknande så jag smyger snyggt förbi på utsidan då det inte är något som rör mig. Framme vid frysdiskarna så är det ett annat tumult. En man och kvinna, troligen makar, har råkat i en högljudd diskussion om pengar. Det går ut på att ”jamen du köpte ju en ny rakapparat i går, då kan väl jag få köpa …” whatever. De tar ingen notis om mig när jag sträcker mig runt deras grälande lekamen för att få tag i de eftertraktade köttet jag fått mina ögon på.
Mot grönsaksdisken, plockar upp en påse wok-grönsaker och börjar läsa innehållsförteckningen. En butiksanställd går förbi, observerar mig och säger ”de är nyss påfyllda så de har inte gått ut ännu” och fortsätter sedan ungefär med händerna nedkörda i byxfickorna oskyldigt visslande. Jag vet inte riktigt vad som hände där fortfarande. Jag kan tänka mig kanske att folk gnällt på utgångna datum på dessa förpackningar tidigare.
Till kassan, och den fungerar ju inte som i andra butiker här i sverige. Det finns t.ex. ingen stor yta där ens varor hamnar så man kan packa dem i lugn och ro utan i stället så måste man skicka ner dem i kundvagnen igen direkt efter att kassören/-skan har skannat av dem så det inte blir ett varuberg och de kan fortsätta direkt med nästa kund efter betalning.
Framför mig står en man som ser ut som om han håller på att somna. Tankar om narkolepsi far genom mitt huvud. Han luktar kraftigt av tobaksrök och har nikotinfärgade fingrar, en oerhört äcklig mustash mitt i ansiktet, de kraftigaste ögonbryn jag har sett på flera år samt en rejäl hockeyfrilla. Han är klädd i en mörkblå träningsoverall, en adidaskopia eller liknande eftersom jag ser de tre revärerna men inget adidasmärke.
Han har i alla fall inte förstått iden med Lidls kassor. Det vet jag inte om jag gjort heller men jag har iaf hittat ett sätt att orsaka så lite trassel för den som kommer efter som möjligt. Det är dags för honom att betala och han börjar räkna pengar. Kronor. Halvkronor. Tjugolappar. Några riktigt knöliga hundringar. Han lämnar över hela härligheten till kassören som börjar räkna. Ser fundersam ut, räknar om dem igen. Folk skruvar på sig. Stämningen är tryckt. Han tittar upp på mustaschen ”det räcker inte, det fattas… ööhh… tjutvå kroner, haru de?”.
Mustaschen börjar gå igenom sina fickor. Folk skruvar på sig. Han tittar i sina varor som om han letade efter ett offer som måste ge sig och inte får följa med hem. Efter en god stund drar han fram ett bannkort och överlämnar det till kassören. Kassören lutar sig fram mot gubben för att nå till kortläsaren när han drar mustaschens kort och sedan lämnar tillbaka det. Kassören samlar ihop pengarna och stoppar ner i kassalådan, slår in resterande belopp på gubbens kort och alla verkar ändligen få ta ett steg framåt.
Vid det här laget håller jag nästan på att somna, jag är trött efter en lång dag, vill bara betala mina grejor och gå. Det är då mustaschen upptäcker ett fel på någon förpackning. Det börjar divideras. Kassören säger ”ta en ny” och vill behålla den felaktiga i kassan. Gubben vill i stället ha pengarna tillbaka. Antagligen kostar den ca 22 kronor. Det tar en stund medan folk suckar, tittar ned i golvet och förmodligen härbärgerar känslor av mord, ond bråd död och lemlästning av mustascher.
Det blir till sist faktiskt min tur. Jag kommer fram, lastar undan allt eftersom varorna skannas, drar mitt kort, slår min kod, trycker okay, tar kvittot and I’m outta there. 22 sekunder.
Nu hade jag ändå en rätt harmonisk dag i går.
Hade jag varit med om snickers/festistricket på morgonen i går hade ni kunnat läsa om hur det slutat i morgontidningarna i dag.
maj 30th, 2008 at 20:24
haha, men har du gått å blivit en toffel på gamla dar?
juni 2nd, 2008 at 08:43
Nej så där fånig har jag alltid varit.
juni 2nd, 2008 at 09:44
Jag vet inte om det är någon tröst men du är inte ensam i alla fall.
juni 2nd, 2008 at 10:04
Jag tröstar mig med att man oftast får högre EQ med åldern!
Jag har funderat på det där med att ”maka på sig”, det är ofta folk gör det, till andras förmån, och tur är väl det eftersom vi i ett fullständigt individualiserat samhälle inte skulle ha mycket till samhälle (i min mening). Det kanske är så att man måste vara över 30 och en av de grå och tråkiga för att på allvar förstå det ”sociala glidmedlet” samt inse vikten av att vara trevlig mot andra och stå tillbaka i vissa fall.
juni 2nd, 2008 at 12:28
Visst är det så. När man var sexton och har spikes i håret och nitläder över hela kroppen är man kanske inte så mycket för att stå tillbaka och man behandlas av vuxenheten med en sorts överseende tolerans. När man är den överseende toleransen själv är det heller inte så stort problem eftersom man lärt sig att saker har sin mognadsprocess.
När man befinner sig mitt mellan punken och den överseende (med ett leende) toleransen så är det dock inte riktigt lika enkelt.
Socialt glid- eller smörjmedel är hur viktigt som helst i alla möjliga sammanhang. Jag imponeras t.ex. av de äldre (runt 45-55) arbetskamraternas sätt att hantera kriser i olika varianter allt från kunder till galna ideer från ledningen och det har väl med livserfarenhet att göra börjar jag inse.
Det där man får precis efter det man skulle ha behövt det.
juni 13th, 2008 at 15:16
Hur var det egentligen med den osnutna fjårtisen? VAR det verkligen hennes tur och hon hanterade det osnyggt eller trängde hon sig rakt av?
juni 13th, 2008 at 15:21
Det fanns en kassa och det hade bildats två köer, en som svängde av till höger, den som jag stod i, och en som svängde av till vänster, den som hon stod i.
Hon hade bildat den till vänster, vilket är den sida av kassan där det normalt inte bildas köer (?), och hon hade ”alla andra” bakom sig.
Jag såg när hon ställde sig där, och jag tänkte redan då att det skulle bli problem, jag hade stått på högra sidan av den framförvarande i ungefär 3 minuter vid det laget, och tittat på medan den osnutna plockade på sig den grej hon skulle ha. Jag vet inte om hon trodde att det var hennes tur, det är inte helt omöjligt, men det VAR INTE DET och hon var otrevlig.
Men det är ok nu.
juni 13th, 2008 at 18:52
hähähä, det är rätt kul med kösystem.
men som ni vet är folk fä.
det hänedr mig titt som tätt att jag befinner mig i en sådan situation där det oftast inte brukar bildas en kö utan att det är säg ett par tre fä som står och väntar på sin tur och alla vet mycket väl vem som kom när och som står på tur. när sedan butikspersonalen kommer och ska ta betalt så vet dom såklart inte vem som var först. i 95% av fallen så frågar den då:
-”ja, vem stod på tur?”
men… det händer lika ofta att dom bara sveper med blicken över dom som står och väntar för att på så sätt se vem som sträcker fram sina varor. OM jag då står på tur säger jag ALLTID till om det är något fä som försöker glida emellan.
fä ska hållas korta. inget snack om saken. det roligaste är när fä’t i fråga försöker ursäkta sig. typ:
-”oj jag visste inte”.
då är det bara att fylla i med valfri intränad mördarreplik, tex:
-”nej, du kanske trodde att jag stod här och väntade för nöjets skull eller jag kanske har gått och blivit osynlig helt plötsligt?”
den bästa ursäkten är ändå:
-”men jag har bråttom och har bara den här saken.”
om ni visste hur många inrepade svar jag har på den idiot-ursäkten skulle ni tro att jag var mer galen än jag är!
tack för mig!
juni 17th, 2008 at 18:23
Jenny, det där en-kö-blev-helt-plötsligt-två tycker jag annars kan upplevas ganska ofta i just den offlinePressbyrån vid din tunnelbaneresas början.
Jag brukar sansa mig med att det nog är en oskyldig socialkrock mellan de små konstnärsfröna och de mossiga ingenjörssvamparna.
juni 25th, 2008 at 21:11
mera kö-mayhem!
tankade lite skitbillig bensin, kan dom inte höja bensinpriset rejält snart så vi slipper svensson på vägarna?!? nåväl, det var en kö på 6-7 personer till kassan. då säger kassörskan med hög röst, vi flyttar kön till nästa kassa den här kassaapparaten fungerar inte längre.
men gissa om det är ett fä som helt utan skrupler försöker få en bättre plats i kön och avancerar fram i kön från att ha stått framför mig till typ nummer tre.
eftersom jag ändå stod sist så kunde jag inte göra annat än att dra på smilbanden.
men OH OH kassörskan hade visst järnkoll på kösystemet och annonserar med hög röst:
-”OCH VI STÄLLER OSS I SAMMA ORDNING SOM TIDIGARE”
jag anade vad som komma skulle så jag klev fram ett steg, intog stridsposition nummer ett, med armarna bakom ryggen, fötterna brett isär, rak i ryggen och stålblick.
snubben försökte inte ens ta tillbaka sin plats framför mig.
mohahahahahahahahaa. tänk att det behövs så lite för att förgylla en dag!
givetvis ångrade jag mig senare. det hade varit tusen gånger roligare å fått deklarera:
-”fuskare ställer sig SIST i kön!”
hähähä… men jag får säkert fler chanser. jag har insett meningen med livet nu.
im evil and proud of it!