What started as a whisper,
Slowly turned in to a scream.
Searching for an answer
Where the question is unseen.
I don’t know where you came from
And I dont know where you’ve gone.
Old friends become old strangers
Between the darkness and the dawn

–Ben Harper

Hassel kände på sig att han inte behövde sin kropp mer, och därför lämnade han den på dikeskanten men stannade ett ögonblick för att titta på sina kaniner och försöka vänja sig vid den underliga känslan att styrka och snabbhet oupphörligt strömmade ur honom in i deras glänsande unga kroppar och friska sinnen.

–Richard Adams, Den långa flykten

Det händer så mycket i livet.

Igår sålde vi lägenheten till ett ungt par. De ska starta sitt liv tillsammans på Koltrastvägen 1, precis som jag och David gjorde för ganska exakt 8 år sedan. För 8 år sedan var jag en bohemisk systemadministratör som gärna gick på synthklubb, dansade, drack lite för mycket, sminkade mig med kolpenna, gungade i lekparker mitt i nätterna, och det var i princip alltid sommar som jag kommer ihåg det. David var gitarrsnubben med skinnjacka och nätlinne och kanske femton piercingar. För åtta år sedan träffade jag Jonna, Maja, Filip, Simon, Pompom, Calle, Linda, Persson, Elin och Rickard för första gången. Jag fick precis upp kontakten med mitt ex Olof igen efter några års aggressiv tystnad och mitt allra största problem var egentligen att pappa och jag inte hade någon kontakt.

I februari förra året gick min pappa bort.

I februari i år fick jag reda på att Olof dog precis innan jul.

I morgon begraver de Calle.

För bara några veckor sedan gav Maja liv till en alldeles frisk liten Ramsey.

För några månader sen kom Lindas Nemi till världen.

För nästan ett år sedan fick jag för första gången hålla Samuel i mina armar.

För snart två år kom Jonna hem till sin lägenhet med sin liten.

Idag åker jag skyndsamt hem efter jobbet för att få träffa min lilla familj, dansar och sjunger gör jag fortfarande, men bara barnsånger och runt runt runt i vardagsrummet med lillen. Ett eller annat glas vin slinker ner, men aldrig före 19.30 och aldrig efter 22. Gungar i lekparkerna gör jag också fortfarande, men bara dagtid och alltid med mitt vackra barn i knät. Jag är fetare nu än för 8 år sen har jag märkt, min stjärt fastnar lätt mellan gungans kedjor, vilket jag inte kan minnas att den gjorde i början av 2000. David är den föräldralediga socionomen som har plockat ut sina piercingar och nästan aldrig kan spela gitarr numera eftersom hans händer är eksemtrasiga.

Livet är den här förändringen, ingenting har någonsin stått stilla, och ingenting står heller stilla nu. Jag ser mitt barn skjuta i höjden med en obetvinglig urkraft, och mitt hjärta liksom dunkar utanför min kropp. Det värsta har inte längre hänt.

Jag lyssnar på Ben Harpers Amen Omen och fylls av en enorm bitterljuv saknad. Livets cirkel sluter sig obönhörligen och smärtsamt, samtidigt som tryggheten i det varma mörker vi kommer ifrån väntar även dit vi ska.

Välkommen vill jag säga till alla de små nya ungarna, och hej då så länge till alla de stora som har lämnat oss. Vi som är kvar här ska göra vårt bästa för att ta hand om varandra, och jag känner tacksamhet.

Tack för tiden tillsammans. Innerligen, hjärteligen tack. Och tack för tiden som ska komma.

Detta ”tillsammans” är det enda som betyder någonting.

Detta skrevs 2008-04-10 klockan 08:15 Mer fundering