Mitt andra lämp lider mot sitt slut, den sista juni 2010 går det ut. Då har jag i ungefär 4 år haft möjligheten att faktiskt ta körkort. I år ska det bli av, och igår nådde jag delmål 3. Det första var intyget, det andra var att köpa och börja använda Bonniers Körskola, och det tredje delmålet var att sätta mig i en körskolebil och börja ta lektioner.
Igår hände det. Jag satte mig på förarsätet för första gången på 9 år. Vilken märklig känsla. Det flöt på förstås, men jag märkte att jag inte alls är samma förare som jag var för 10 år sen. När jag var 25 fanns en säkerhet och en slags obetänksamhet i stil med “jaja, skit händer” som inte finns nu. Nu söker jag av vägen och tänker hela tiden på en eventuell cyklist, en galen bilist som inte älskar sina medtrafikanter, en förälder som obetänksamt bara smäller ut barnvagnen på övergångsstället, barn som springer efter utrullade bollar. Och så vidare. I all oändlighet.
Men varför? Jo, jag tror att med åldern så kommer också den stora insikten om att även om folk i allmänhet oftast är kloka så måste man räkna med att det faktiskt finns sådana som inte följer spelreglerna. Sannolikheten att alla gör rätt bara för att jag gör rätt är inte särskilt stor.
Det jag måste finna nu är säkerheten mellan förarsätets rygg och ratten. Jag måste kunna lita på att jag gör rätt även om andra gör fel, jag måste kunna vila i att jag kan avstyra olyckor, och att olyckor för det mesta inte händer.
Raija, min underbara handledare, bad mig mentalt halvera tiden tills dess att jag ska ha körkortet i handen, dvs göra om 2010-06-30 till 2010-03-30. Det känns läskigt, men jag ska göra så gott jag kan.
